Så kan en förlossning också vara

Min förlossning var helt underbar! Man blir matad med massor av skräckexempel på 2 dygnsförlossningar som senare slutar i kejsarsnitt, och allt som kan gå fel gör det. Jag förstår att det är långt ifrån alla förunnat att få en drömförlossning som min men det kan vara roligt att läsa om en förlossning som flöt på utan trassel.

På lördagen den 27 juni fick jag en liten blödning som jag förklarade som slempropp, under kvällen tilltog den och vi fick komma till förlossningen för en kontroll. Vi träffar en läkare som misstänker att det kan läcka lite fostervatten och hon hittar ingen anledning till blödningen. Har dessutom öppnat mig 3 cm, kan tilläggas att jag inte har haft några värkar. Hon beslutar att sätta igång mig. Vi skrivs in på avdelningen runt 21 och får först ligga och vänta en timme på den nya barnmorskan som kommer vid skiftbytet kl 22.
Kl 22.20 tar barnmorskan hål på hinnorna och det kommer lite fostervatten, de avvaktar en stund för att se om värkar kommer igång. Det kommer 2 st under ca 1,5 timmar och det kommer mera fostervatten under en av dessa värkar. Jag får värkstimulerande dropp och går ett varv i korridoren, värkarna börjar smyga sig på med lite mera kraft. Tillbaka till rummet får jag duscha en stund och nu börjar det komma täta och kraftfulla värkar varannan minut.
Barnmorskan frågar om jag vill ha ryggmärgsbedövning nu, narkosläkaren är på avdelningen, ABSOLUT för nu är det jobbigt och väldigt lite paus mellan värkarna.
Narkosläkaren kommer och sätter sin bedövning, under tiden börjar jag känna tryck neråt, så barnmorskan vill undersöka för säkerhetsskull och jag är öppen 10 cm!! De stänger av bedövningen som inte hunnit ge någon effekt och jag får krysta i ca 25 minuter innan vår lilla prinsessa kommer ut.


Eftersom allt gick så fort, totalt 4,5 timmar, han jag aldrig få någon bedövning utan den smärtlindring jag hade var min andning. Anders som var världens bästa stöd och coach såg till att andas med mig hela tiden vilket gjorde att jag klarade av det.
2 helt underbara barnmorskor och en undersköterska hjälpte till under förlossningen men den som jag hela tiden behövde ha vid min sida för att klara av det var Anders.

Visst är smärtan jobbig och jag hade väldigt få pauser mellan mina värkar, men det är smärta som man på något mirakulöst sätt orkar med. Jag hade föreställt mig att jag skulle drabbas av panik om jag tappade kontrollen på situationen men av någon anledning så lyckades jag tillsammans med Anders hela tiden ha kontrollen på situationen.

Hur jobbig smärtan än var så var den helt klart värd att uppleva, den försvann i samma stund hon kom upp på magen och ut kom det mest underbara man kan tänka sig. Från första stund man såg henne älskar man henne mer än något annat.